onsdag 17 september 2014

”Vi journalister har svikit landsbygden”

Måste citera en bra och viktig artikel som Joakim Lamotte skrivit. -"Aningslöst sitter vi som tillhör mediemedelklassen nu och undrar vilka dessa SD-väljare är, som är så arga, och varför”, skriver journalisten Joakim Lamotte. Jag tror att han har satt huvudet på spiken med dessa rader och hoppas att självinsikten efterföljs av politiker och media.

http://www.svt.se/opinion/article2325618.svt

Förvåningen beror dels på att Feministiskt initiativ inte fick tillräckligt med röster för att kunna bilda egen majoritetsregering, men givetvis främst på att Sverigedemokraterna fick 13 procent av rösterna i riksdagsvalet.
Man frågar sig nu hur detta kunde ske, trots att varenda ledarskribent, komiker, programledare, statsvetare och övriga mediekändisar varit ute och uppmanat folk att gå och rösta bort Sverigedemokraterna.
Ihop med detta stängdes SD ute från arbetsplatser och antirasister flockades på SD:s torgmöten och störde så gott det gick.
Aftonbladet gillade olika och Expressen granskade skiten ur sverigedemokratiska lokalpolitiker och lyste på valdagen nöjt upp riksdagshuset med budskapet ”Nej till rasism”.

Vid sidan av denna kampanjjournalistik av sällan skådat slag så skrattade Jimmie Åkesson hela vägen till vallokalen. Det som skulle bli en stor uppslutning mot Sverigedemokraterna blev i stället deras segertåg.
Folk hemma i stugorna knöt näven i fickan när överheten och etablissemanget skulle berätta för dem vad som är rätt och riktigt. Nästan var åttonde väljare lade sin röst på det som stack mest i ögonen på alla oss goda journalister.

Man frågar sig nu vilka alla dessa SD-röstare är och var de kommer ifrån.
Under allt för många år har den naiva storstadscentrerade journalistkåren distanserat sig från Sverigedemokraternas väljare. Att prata om klyftan mellan stad och land har ansetts vara SD-retorik och inget en anständig journalist bör syssla med.
Därför har många helt missat vad som försiggår utanför Södermalm i Stockholm, eller Majorna i Göteborg. Att dessutom uppmana SD-sympatisörer att unfrienda en på Facebook har knappast gjort vidsyntheten större.

Medan vi journalister har varit upptagna med att åka ut till den mer lättillgängliga och exotiska förorten för att skriva spaltmeter om invandrarkillars utanförskap, har vi helt missat det som skett bakom ryggen på oss, nämligen att landsbygden utarmats allt mer.
Därför har vi inte heller sett hur människor drabbats av att fabrik efter fabrik lagts ner, att närbutiker och biografer tvingats stänga, eller att lantbrukare fått allt svårare att överleva.

Vår ignorans för landsbygden har gjort att vi heller aldrig har mött den utförsäkrade och ensamstående tvåbarnsmamman från Säffle, den unga kriminella arbetslösa snubben från valfri kommun i Norrland eller raggaren från Grums som precis har tagit livet av sig (Värmland toppar nämligen självmordsstatistiken i Sverige).

Aningslöst sitter vi som tillhör mediemedelklassen nu och undrar vilka dessa SD-väljare är, som är så arga, och varför.
Vi kan inte se dem som drabbats av utvecklingen i ett land som allt mer glider isär och där klassklyftorna ökar mest i västvärlden.

Vi tillhör inte de grupper som fått sälja allt vi äger för att överleva när samhällets skyddsnät havererat. Vi har inte tvingats lämna familj och vänner för att flytta till Norge för att jobben har tagit slut i Sverige.
Istället lägger vi vår lediga tid på att raljera över de som röstar på Sverigedemokraterna och undrar vad SD:s väljare är oroliga för egentligen, medan ensamstående mammor i småstäder blir utförsäkrade och äldre sitter ensamma hemma eftersom de inte har råd med bussbiljett för att åka och hälsa på barnbarnen.
Detta samtidigt som sysslolösa politiker lever gott på märkliga pensionssystem, endast förunnat de folkvalda.

I en tid när inte ens landsbygdsprofilerade politiska partier tar landsbygden på allvar, och när journalistkåren gör reportage om allt annat än situationen för människor på landet, så är det klart att det börjar sticka i ögonen på folk.
Kanske är det därför heller inte så konstigt att Sverigedemokraterna har sina flesta anhängare i avfolkningsområden. För att förstå varför SD är så starkt måste vi journalister börja granska utanförskapet på landsbygden, på samma sätt som vi i många år pekat på utanförskapet i svenska förorter.

För att göra det på ett vettigt sätt är det på sin plats att vi slutar med att avfärda de som bor på landsbygden som idioter, bonnläppar och rasister.
Då först kanske vi lyckas med att svara på frågorna alla just nu undrar över: Vilka är det som röstar på Sverigedemokraterna och varför?"

/ Text: Joakim Lamotte opinion@svt.se

söndag 14 september 2014

"Snickar Dea" Märta Dorotea Salomonsson 1853-1928

Snickar Dea

Märta Dorotea Salomonsson (1853-1928) från Vallen i Junsele kallades för "Snickar Dea" för sin stora begåvning att tälja vackra figurer i trä. Snickar Dea har alltid intresserat mig. Hon var en fantastisk person som under ytterst fattiga förhållanden lyckades skapa ett konstnärskap som lever vidare än idag.

Katarzyna Forsberg, Murbergets Länsmuseum i Härnösand, har skrivit en fin biografi om Snickar Dea som jag gärna vill citera delar av. Hela hennes artikel finns att läsa här: Snickar-Dea

"Märta Dorotea Salomonsson kallades Snickar Dea av folk i junseletrakten. Hon föddes 1853 i Vallen, Junsele och var dotter till kronobåtsmannen Johan Erik Mårtensson Grön. Redan som liten flicka täljde hon skickligt olika redskap och figurer. Sitt intresse för träslöjd kom hon att utveckla hos kyrkvärden Östlund, där hon hamnade som moderlös 13-åring. Hon var där som tjänsteflicka men tillsammans med kyrkvärdens dotter fortsätter hon att tälja och snida olika föremål.

Dorotea gifter sig 22 år gammal med arbetaren Elias Salomonsson. I början av äktenskapet arrenderar de en gård där Elias för familjens uppehälle arbetar som skomakare och Dea som sniderska. De klarar dock inte att betala arrendet för gården. Elias blir skogsarbetare och Dea går från gård till gård tillsammans med sina barn för att skaffa arbete och bostad till familjen. Under drygt 20 år flyttar familjen från Långvattnet till Tarasjöberg och tillbaka till Långvattnet, till Vallen i Junsele, Norra Lillterrsjö i Ramsele socken men till slut stannar de i Tarasjönäs. Under alla dessa år föder Dea tio barn där bara ett dör som litet. Dea är 22 år när hon föder sitt första barn och 46 år när lilla Sofia Oskaria föddes år 1899.

Som arbetare äger familjen Salomonsson ingen mark. Ändå bestämmer de sig efter alla år av hemlöshet för att bygga ett enkelt timmerhus på kronans mark. Huset är litet men ska räcka åt familjen, en ko och några getter. Tre gånger bygger de upp huset och tre gånger kommer kronofogden och river ner det. Det berättas om Snickar Dea att hon bjuder kronofogdens män på kaffe efter att de rivit ner huset. Hon lägger en duk på en sten och ställer kaffekoppar på duken och välkomnar männen att stiga in i hennes nya kök. Resultatet av detta slit blir att maken Elias vandrar till Stockholm 1913 där han berättar för riksdagsmän hur nybyggare i Junsele har det. Han kommer tillbaka med rätten att få bygga hus på kronans mark och en hel del pengar som insamlades bland riksdagsmännen. Snickar Dea bor i Tarasjönäs till sin död 1928.

 Snickar Dea täljer när tiden tillåter. Det är både hennes avkoppling och levebröd. Hon tillverkar vanliga husgeråd men också leksaker, vilka hon nog är mest känd för. De äldsta, kända, bevarade leksakerna kommer från 1880-talet. Sakema som köptes av Dea stannade ofta inom den familjen och kan därför dateras. Det finns också uppgifter om att Snickar Dea kunde ge bort sina verk eller att hon använde dem som betalningsmedel. Det specifika med hennes leksaker är den enorma noggrannheten och skickligheten i utförandet. Allt som fanns runt omkring henne använde hon i sin konst; djur, natur och människor blir hennes modeller. Leksakerna är tillverkade av trä men detaljer som horn, man, svans eller kläder till människofigurerna är gjorda av annat material.

Snickar Deas sätt att måla är också karaktäristiskt. Schablonmässigt målar hon hundar nästan alltid med runda fläckar, renens kropp målas vit och sedan med hjälp av sot från en fotogenlampa skapar hon egna mönster på renens kropp. Snickar Dea tillverkar naturtrogna kor, getter, bockar, hästar, hundar och renar. Hon är känd för sina välgjorda dockor och samegrupper bestående av samer på skidor eller sittande i ackjor, renar och gråhundar. Leksakerna har använts som just leksaker och oftast köpte man en häst åt en pojke och en ko åt en flicka. Samegrupperna brukade pojkar leka med. Men en hel del leksaker har också endast varit prydnader i finhyllan.

Snickar Deas föremål blir uppmärksammade av Hemslöjdsföreningen i Sollefteå som ställer ut hennes alster vid föreningens utställning i Sollefteå 1910. Ett av Snickar Deas verk, som kallas Renrajden, skickas till baltiska utställningen i Malmö 1914 och där får hon ett diplom.

Att Snickar Dea var en speciell person tvivlar inte någon på som känner till henne. Det mest tilltalande i hennes liv och konst är hennes enorma glädje och styrka i att leva och verka och ha tillit för det man har och kan. I stället för att vara nedstämd över sin tunga tillvaro tar hon sitt liv i egna händer. Hennes täljande var säkert en nödvändig del till hennes familjs försörjning men också ett sätt att samla krafter. I Junsele har minnet av Snickar Dea alltid varit levande."

/ Text: Katarzyna Forsberg

Det finns för övrigt mycket mer att berätta om denna familj. Snickar Deas man Elias Salomonsson kallades allmänt för "Tarasjömannen" och blev rikskänd  i början av 1900-talet p.g.a av sin och Snickar Deas långa och svåra kamp mot skogsbolag och staten för att få bo kvar på sitt kronotorp i Tarasjönäs. Mer om denna djupt orättvisa kamp har Hans O Alfredsson, bördig från Vallen Junsele, skrivit om i boken "Raka vägen till Våll´n".

Några av Snickar Deas alster kan ses på Hembygdsgården i Junsele och de finns även representerade på Murbergets länsmuseum i Härnösand. Nedan ett par av Snickar Deas träsniderier:



"Renrajden"


Snickar Deas familj.

  Föräldrar:
  Johan Erik Mårtensson Grön, född 1812 i Skravelsjö, Umeå,
  död 1867 Vallen, Junsele. Båtsman i roten 114 Grön i Vallen,
  Junsele.

  Gift 1837 Junsele med
  Dorotea Josefsdotter, född 1816 Eden, Junsele, död 1860
  Vallen, Junsele. Bosatt i Vallen, Junsele.

  Barn:
  Johanna Margareta Grön, född 1839 Vallen Junsele
  Maria Brita Grön, född 1840 Vallen, Junsele.
  Erik Johan Johansson Grön, född 1843 Vallen Junsele
  Sara Charlotta Grön, född 1847 Vallen Junsele
  Anna Matilda Grön, född 1850 Vallen Junsele
  Märta Dorotea Grön, född 1853 Vallen Junsele / se nedan,
  Anders Olof Grön, född 1855 Vallen Junsele
  Josef Oskar Grön, född 1856 Vallen Junsele

-----------------------------------------------------------------------

  Märta Dorotea Grön "Snickar Dea", född 1853 Vallen, Junsele, död 1928
  i Tarasjönäs, Junsele. Bosatt i Tarasjönäs, Junsele.

  Gift 1875 i Junsele med
  Elias Salomonsson, född 1851  Tarasjöberget, Junsele,
  död 1930 i Tarasjönäs, Junsele. Skogsarbetare i Tarasjönäs, Junsele.

  Barn:
  Daniel Eliasson, född 1875
  Eva Erika Eliasdotter f 1878-1950
  Märta Johanna Eliasdotter f 1879-1923
  Ida Dorotea Eliasdotter f 1882
  Rebecka Eliasdotter f 1883
  Sofia Helena Eliasdotter f 1889-1894
  Johan Aron Eliasson 1891-1892
  Hedvig Charlotta Eliasdotter f 1894
  Johan Levi Eliasson f 1896
  Sofia Maria Eliasdotter, född 1899.

--------------------------------------------------------------------------

Snickar Deas konstnärliga ådra delades även av systern Sara Charlotta Gröns sonson Bror Rosin (1907-1988). Bror Rosin har kallats "Junseles döderhultare". För några veckor sedan (aug. 2014) visades en utställning i Vallen Junsele med många av Bror Rosins fina träskulpturer. Björn-Erik Rosin berättade om sin farbror Bror att "han var en kvällstrött person, men som vaknade tidigt och hann med att tälja på en gôbbe innan arbetsdagen började". Bror Rosins arbetsredskap var kniven och stämjärnet. Här nedan några av Bror Rosins vackra träfigurer (bilderna tagna av Björn-Erik Rosin)

PS. Sara Charlotta Grön (1847-1918) var även min mans morfarsmor.