onsdag 17 april 2013

Nils-Erik Ritzén 1850-1926. Folklivsforskare i Ådals-Liden.


Skräddaren och folklivsforskaren Nils Erik Ritzén f 1850 och hustrun Hilda Erika Wallinder f 1861 var båda födda i Junsele. Paret flyttade till Rå i Näsåker 1886 troligtvis för att Hilda Erika  fått tjänst som barnmorska i församlingen. Tre år senare flyttade de till Åsmon, Ådals-Liden, där Nils Erik var torpare och verksam som skräddare. Hilda Erika fortsatte att tjänstgöra som barnmorska och Nils Erik Ritzén var torpare och skräddare i Åsmon. Han hade ett stort intressse för hembygd- och folklivsforskning, något som upptog en stor del av hans fritid. Se vidare Ingvar Norlins text nedan.

Nils Erik Ritzén var bland annat en av Pelle Molins "välgörare" i Näsåker. Pelle Molin bodde tidvis hos Ritzéns i Åsmon under tider när han saknade husrum och mat. Pelle uppskattade dock inte alltid gästfriheten och Ritzén var kanske inte heller alltid så förtjust över sin inneboende gäst..

I sin bok “Ur Öfvre Ådalens folkliv” från 1912 klagar Nils-Erik Ritzén över Pelle Molin. Ritzén har låtit Molin få kost och logi i skrädderiet, och där blir Molin liggande på sängen ständigt blossande på sin pipa. – “Inte den ringaste tacksamhet visar han”! Pelle Molin t o m skäller ut Ritzén för att han väcker honom för tidigt på mornarna med sitt symaskinsknatter. Ritzén berättar också om hur han föreslagit Molin att samla stenar i forsen och måla på dem. Ritzén skulle sedan kunna åta sig att sälja dem för 5 riksdaler stycket, för att Molin på så sätt skulle kunna få in pengar till sitt uppehälle. Men Pelle Molin blir djupt kränkt och skummande av vrede utbrister han inför den chockade Ritzén: - Nej, bättre då att svälta ihjäl än att låna sin hand till ett så simpelt arbete!”

Sommaren 2012 fick jag en samling med handskrivna manuskript, brev etc av N.E. Ritzén och ett flertal album och urklippsböcker. De hade upphittats av en dotterson till N.E Ritzén i ett uthus som tillhört Ritzéns dotter Alfa. Dottersonen kontaktade mig och frågade om jag trodde samlingen kunde vara av intresse för Hembygdsföreningen eller någon annan historisk intressent. Jag tyckte det var en intressant och nutidshistorisk viktig kultursamling, och det känns roligt att ha fått vidarebefordra samlingen till flera intresserade:

Materialet av N.E Ritzén har nu överlämnats till Murbergets museum i Härnösand, och ett stort antal urklippsböcker och album har och kommer att överlämnas under våren till Ådals-Lidens Hbf, Resele Hbf och Sollefteå museum.

                                  

N.E. Ritzén 1850-1926

Nils Erik Ritzén f. 1850-10-05  i Stigsjö sn.  Son till  Erik Ritzén f. 1825 i Stigsjö, folkskollärare ohh Brita Kristina Ullstedt f. 1826 i Stigsjö, barnmorska. Bosatta i Junsele.

Hilda Erika Ritzén f. Wallinder f 1861-08-11 i Långvattnet, Junsele. Hennes föräldrar var Salomon Jonsson Wallinder 1829-1916 ohh Stina Cajsa Ersdotter Engman 1831-1898, Hömyra Junsele.   Paret fick två döttrar; Alfa Kristina f 1895 och Siri Omega f 1902. De hade även en fosterdotter Anna Dorotea f 1880.


Fotot är taget utanför Nils-Erik och Hilda Erika Ritzéns hem i Åsmon. Paret Ritzén på trappan i mitten, dottern Siri med make Nils Näslund t.vä. och dottern Alfa t.hö om paret. Övriga okända.
Flera foton här.


Från TÅ nära citerar jag följande biografi. Text: Ingvar Norlin, Åsmon Näsåker.

"Den store folklivsskildraren från Näsåker

Att det finns människor som i det tysta utför stora gärningar för andra eller för en hel kommun, har man hört, men det har även funnits människor som i sitt arbete hjälpt andra att bli kända och stora författare utan att för detta ens blivit erkänd för mera än för den närmaste kretsen. I Risnäs, Stigsjö kommun, föddes den 5:e oktober 1850 hos en skollärarfamilj ett gossebarn som fick namnet Nils Erik Ritzen.

Att vara skollärare under den tiden var inget högavlönat arbete, snarare var det ett kall för de som åtog sig läraryrket. Så något överflöd blev det inte för den lille gossen och hans syskon under uppväxttiden.När Nils Erik var några år flyttade familjen till Junsele, där fadern tjänstgjorde mera som en folkuppfostrare än som lärare.

När Nils Erik växt upp och blivit så stor att han skulle börja hjälpa till med försörjningen, blev det inte till någon skola han kom för utbildning. Till detta saknades pengar. Det fick bli skräddarlärling av honom, och detta motsatte han sig inte, eftersom en duktig hantverkare tjänade mer än det dubbla mot vad en lärare tjänade.

Sockenskräddaren som han hamnade hos var en ambulerande man som åkte runt bland bönderna i socknen och sydde deras helgdagskläder. Under den tiden bodde de hos beställarna, och det var då som Nils Erik fick sitt stora intresse för folklivsforskningen. Han upptäckte snart att det inom byarna förekom många olikheter bland befolkningen, berättelser och historier från flydda tider, han förstod snabbt att dessa berättelser skulle försvinna om ingen upptecknade dem.

Klädseln i byarna var olika, matlagningen var också skiftande mellan gårdarna, ja egentligen hade varje by sin egen historia som ingen skulle föra vidare när de äldre var borta. Han hörde berättelser om trolldom, skrömt, gengångare, tomtar, bergtroll, om bergtagna djur och människor. Det berättades om starka karlar, bröllop, begravningar.

Ja allt som berättades etsades fast i pojkens huvud, själv ansågs han för ung för att diskutera med de äldre, men de kunde inte förbjuda honom att lyssna. Och eftersom han hade ett gott minne och anlag för detaljer blev varje nedteckning från honom detaljerad.

I början hade han enbart lyssnat till de äldres berättelser, men så började han nedteckna det han hört under dagen som varit. Att det gällde vanligt enkelt folks livshistoria som intresserade honom berodde på hans syn på dessa människor som han ansåg som mycket rejäla och enkla, men med en enorm berättarglädje, inte för att framställa sig själv i bättre dager, utan snarare för att föra sina fäders strävan vidare till nyare generationer.

Att det han utförde på sin lediga tid skulle ha något värde för eftervärlden tänkte han inte på, det hade mer och mer blivit ett tvång för honom att nedteckna allt han hörde eller såg ute i byarna.

Tack vare hans frus yrke som barnmorska fick han tid över för ännu mera forskning om det gamla, hans hustru bidrog ju till försörjningen, så råd till detta fick han. Men hans folklivsforskning tog mer och mer tid av hans arbete, så när han en dag blev tillfrågad om att bli föreståndare för posten i Åsmon accepterade han detta. Nu kunde han med gott samvete ge sig ut i bygderna och samla på det gamla och snart bortglömda. Det blev en härlig tid för honom, men någon lön för allt samlande hade han inte, det hade bara blivit ett måste för honom.

Men hans forskning berättades det om, snart hörde Nordiska museet av sig till honom och han blev så dess ombud, och snart hade även Härnösands museum hört av sig. Nu kom han i kontakt med lärde män, de kom från Uppsala och Stockholm och fick ta del av hans verk. Många av de besökande var forskare och nu kunde de i hans uppteckningar finna material som de kunde starta sin karriär med, många blev senare berömda för sin forskning, att de fått sin start hos Ritzen berättades aldrig.

Hans fru hade även blivit intresserad av hans arbete, och deras hus stod alltid öppen för de gäster som kom. Han delade frikostigt med sig av sina anteckningar till de intresserade, i många fall följde han med ut till någon by för att ytterligare lämna ut av sin forskning. Några pengar till honom blev det inte, däremot fick han lämna det arbete han höll på med sådana gånger.

Museerna hörde ofta av sig om det var någon särskild byggnad som var lämplig att bevara, även andra saker har museerna Nils Erik att tacka för, utan hans hjälp skulle många värdefulla föremål hamnat i någon skräphög, nu finns de i stället förvarade vid någon av de större museerna.

På hösten 1890 kom Pelle Molin till Näsåker, där han skulle bli kvar i fyra år. En av de första han blev bekant med var Ritzen, detta möte mellan två folklivsforskare blev mycket fruktsamt, framförallt för Pelle Molin som fick en uppsjö att ösa utav för sina senare berättelser. I den lilla boken "Ur övre Ådalens folkliv" berättar Ritzen om deras första möte, och även om den vänskap som uppstod mellan dem. Ritzen var nog den som betydde mest för Molins författarskap under Näsåkerstiden. Inte enbart för sina anteckningar utan kanske mera för det stöd som den fattige Molin fick av honom. Sommaren 1891 var Molin totalt utarmad, då upplät Ritzen sitt hem för honom. Där fick han fri bostad och kost under obestämd tid av honom. Ritzen berättar att Molin under sommaren inte tjänade en enda krona, inte ens till sin tobak fick han ihop pengar utan Ritzen fick betala även för detta.

De uppteckningar som Ritzen gjort tidigare fick nu Molin överta en mängd utav. T.ex. En ringdans medan mor väntar,Kärnfolk är två av de kändaste verken i Molins berättelser som var kommen från Ritzen. Det berättas till och med att utan Ritzen verk skulle inte Ådalens Poesi tillkommit. När Geijerstam i ett senare skede skulle sätta ihop berättelser som Pelle Molin skrivit, hade han inte lyckats utan de anteckningar som Molin fått av Ritzen. Men Molin var inte den tacksamma konstnären, men det bekymrade inte Ritzen så mycket, det viktigaste för honom var att berättelserna skrevs ner och inte glömdes bort.

När Molin tillsammans med sin nyfunne vän, medicinkandidaten, en kväll kom till Ritzen och beställde en sportrock av vadmal till sig själv, och begärde att även en näverkont skulle ställas till hans förfogande morgonen efteråt, för de tänkte bege sig till Norge, då tvivlade han på om detta var möjligt, men vad gör man inte för en vän så på morgonen var allt klart, men någon betalning fick han inte, Molin skulle betala när han kommit till Norge och tjänat ihop pengar där. Snäll som Ritzen var så gick han med på detta. Men det dröjde ett år innan ett livstecken kom från Molin, då fick Ritzen ett kravbrev på en krona och femtio öre som Molin fått betala i Norge för att ändra rocken, men någon betalning för rocken och konten fick han inte.

Då tog vänskapen slut mellan dem, men trots detta så slutade inte Ritzen att i positiva ordalag berätta om Pelle, inte en ord om sin besvikelse finns i hans efterlämnade anteckningar. Trots att så mycket av hans forskning överlämnades till andra, så fanns det mycket kvar ändå.Av detta tryckte han en bok på 123 sidor med berättelser av skilda slag. Trots bokens betydelse för fortsatt forskning fick han inga bidrag utan han fick ta av sina sista slantar och betala tryckningen, sedan gick han runt i bygden och försökte sälja den, inte det allra lättaste, men han tyckte att det han samlat i sin bok kunde åtminstonde betala sig själv och inte åsamka honom skulder.

Den 2/1 1926 avled Ritzen, men innan dess hade han lämnat massor åt eftervärlden, bl.a. är Murbergets byggnader några av de han ansåg skulle räddas åt eftervärlden, han hade stöttat många forskare på deras väg mot berömmelse, inte enbart med material, utan även med mat och bostad och frågan är om Pelle Molin skulle varit den omtyckte författaren om inte många av hans verk varit framtagna av Ritzen. Han var den som gjorde det möjligt för många författare att skriva om det gamla och nästan bortglömda. Trots hans verk och gärning för framtiden fick hans änka bekosta den gravvård som finns på hans grav, hans verk som forskare hade då inte varit riktigt tilltalande för de styrande, men hans verk kom senare i dagen och kommer för alltid att visa vilken framtidsvision han hade haft. Allt hade den mannen gjort utan tanke på ära och berömmelse, endast driften att bevara något av det gamla hade fått honom att ägna hela sitt liv till detta.”

Text: Ingvar Norlin

Uppdatering:

På hemsidan "Junsele spelmän" har Göran Stenmark publicerat följande sanna historia där N-E Ritzén var inblandad. “Ett högst opassande lefnadssätt”: . http://hembygd.junselebyar.se/spelman/?p=5751


söndag 14 april 2013

Per Konrad Persson ”Per Konte” (1884-1958) Resele

Idag fick jag följande intressanta berättelse av Harriet Boman i Resele. "Per Konte" var ett av många original som funnits i våra bygder, och det är så roligt att det finns berättelser och foton bevarade om dessa människor och att de dokumenteras! Jag har fått veta att "Per Konte" även kallades "Stuten" pga av den kont (stut) som han ofta bar. Min mans morföräldrar i Lidgatu fick ofta besök av "Stuten".

Ett stort och varmt tack Harriet för denna berättelse! Berättelsen finns också med i senaste Byabladet i Resele.


Per Konrad med stut.
Per Konrad föddes i Resele 1884 den 4 december och dog på sitt 74 år i Resele 9 september 1958. För många Reselebor var han en välkänd person som bodde i skogen i olika torp och kojor. Vandrade ofta i byarna och hälsade på släktingar och bybor. Nästan alltid med sin plåtkont där han förvarade matvaror och i den bar han även med sig sin lilla järnspis mellan sina olika boenden.

Per Konrads mamma var pigan Ida Albertina Rothmark född 1857 i Tängsta. Hon var en av snickarmästare Carl Rothmark och Ingeborg Tängströms två döttrar. Idas mamma dog när hon var 6 år och pappan dog när hon var 18 år. Pappan hade gift om sig efter moderns död och Ida fick 7 halvsyskon.

När Ida var 16 år fick hon arbete som piga hos kronolänsman Karl August Westerlund i Myre där hon stannade i 2 år. Hon läser då nöjaktigt vid husförhören. Året innan tog hon nattvarden.

Efter att ha återvänt hem så blev hon senare piga hos bonden Per Larsson Väst om Ån i Tängsta. Där är hon med vid husförhör 1875 och tar nattvard 1876.

Vid 20-års ålder arbetade hon som piga hos färgaren Marcus Östlund i Rödsta. Även hos Per Erik Tenglén i Tängsta var Ida piga under en period.

Ida flyttade vidare och var under några år städslad hos Johan Flodin i Norrtannflo. Flyttade till Holme 1882 och var piga hos ”Koppar” Viktor Lidholm. Var även en period hos bonden Anders Flodström i samma by innan hon i november flyttar till Lidgatu 1883.

I Lidgatu blir hon snart gravid och Per Konrad föds den 4 december 1884 i Holme. Ida var då fortfarande skriven på socknen i Ådalsliden. Per Konrad finns antecknad som född i Resele. Troligen fick Ida hjälp av sin äldre syster Catarina Charlotta gift Dahlberg i Holme. Det finns antecknat i födelseboken att Per Konrad blev nöddöpt av Anders Flodström i Holme den 5 december. Den 7 december blev detta konfirmerat av prosten Frisendahl i Ådalsliden. Ida återvänder till Ådalsliden och är fortfarande skriven på socknen utan angivet boende.

Ida får komma tillbaka till Viktor Lidholm i Holme den 2 november 1886 för att föda sin andra oäkta son Carl Valfrid den 8 december. Carl Valfrid dör den 4 januari 1887 endast en månad gammal. Ida bor kvar tillsammans med Per Konrad hos Lidholms några år. Närheten av Idas sju år äldre syster i Holme är säkert en trygghet för Ida.


Anders Viktor Lidholm 1850-1940 vid stugan i Holme, Resele. Huset revs 1944-45.

1890 flyttar Ida och Per Konrad som då är 6 år till Tängsta där Ida blir piga hos änkemannen och födorådstagaren Per Erik Tänglen. Där kommer de att stanna i drygt 10 år. Per Konrad går i skolan i Tängsta. Lärare är Bror Enok Fahlen. Den 20 november 1900 erhåller Per Konrad betyg "Öfer afgångsexamen från folkskola".  Godkänd i alla ämnen och betyget med nöje godkänd i gymnastik samt trädgårdsskötsel och trädplantering ger han sig ut i livet. Högsta betyg i flit och uppförande.





I husförhörslängderna står han som skogsarbetare. Det är oklart om han hade något lönearbete under sin livstid. Han brukade skämtsamt berätta att han aldrig betalt skatt och deklarerat.

1905 gör Per Konrad militärtjänst i Sollefteå. 1920 tar Ida och Petter ett fosterbarn, Anna Helena ett brorsbarn till Ida. Petter Pers har inga egna barn. Ida blir änka 1931 då den 78 årige Petter avlider. Ida bor i födorådsstugan . Ida avlider 1946 på sin 89 års dag. Per Konrad köper i september en stuga i Holme för sitt arv. Han betalar 2 500 kronor till Hilma Jönsson och blir ägare till Jönstorp 1. Tidigare kallat Rödenstorpet.


Per Konrad vid sitt torp i Holme. 1950-tal.

Under åren har Per Konrad bott på olika ställen. Flyttat mellan olika boenden i skogen. Vid Tannflomyran och Edboms slåtter lånade han en stuga som han bodde i under olika perioder. Han uppgav att han aldrig var mörkrädd men en gång trodde han att det var ”gammkärn” (den onde själv) som hade kommit. Han såg ljus på himlen och marken. Det var under krigsåren så militären hade nattövning på Tängstaskogen och det var en patrull han hade sett.

Under många år bodde han av och till i Viktor Perssons stuga på Flakaberget. Stugan stod vid gränsen mellan Tängsta och Sörtannflo. Idag finns endast ruiner kvar. I denna stuga sysslade han med ombyggnationer och utbyggnad. Han hade alltid två skinnfällar som han sov i för att hålla kylan borta. Många av hans boenden var ju inte de mest välisolerade och varma. Eldning var en arbetskrävande syssla. Besökarna berättar om sotiga väggar och väl inrökt boende.




Under Per Konrads levnad fanns det många affärer i byarna. Han var en trogen handlare och först på inköpslistan var Vegamust och falukorv som han gärna intog på plats.

Det gick en historia om att någon hade sett en huvudlös man gå förbi kyrkogården. Det visade sig senare att det var Per Konrad som vandrat med konten så överlastad att huvudet inte syntes.

Till sinnet var Per Konrad glad och skämtsam. Var inte svaret skyldig om någon skämtade och retades med honom. Hunden Dolla, en gråhund var under många år hans bästa vän och följeslagare.

Under perioden Per Konrad bodde i Holme hade han en förtroendeman som hjälpte honom vid behov. En gång när han följde med Per Konrad till doktorn så frågad denne vad kungen hette. Oskar II svarade Per Konrad troligen för det var hans kung vid militärtjänstgöringen.

Efter sin mor Ida fick han ett inte oansenligt arv. Att hushålla med detta var en utmaning eftersom det var många som gärna var med och delade på tillgångarna.

Hos grannfamiljen Mähler på Bränna/Kattögelberget var han ofta på besök på väg till och från stugan i skogen. Han var givmild mot barnen och familjens hund. Vid inköp på Svenssons affär hade han med choklad till familjens lapphund och barnen. Hundar låg honom varmt om hjärtat.

Fru Mähler bakade tunnbröd till Per Konrad och han högg kastved av torrgran till baket. Även vissa jular firade Per Konrad med familjen. I många hem och gårdar blev Per Konrad bjuden på mat. Hans mathållning var nog inte den allra bästa. På grund av att han var tandlös så var kornmjölsgröt och korv ett livselixir.

1958 blev Per Konrad sjuk. Efter en operation på Sollefteå lasarett och en kortare vistelse på Myre ålderdomshem fick Per Konrad sluta sina dagar i september 1958.

På 1960-talet i samband med Moforsens utbyggnad så eldades en av Per Konrads sista sommarbostäder upp. Han kallade den Ritta och som vanligt hade han byggt på och byggt om. Den låg 500 meter uppströms Tannflobron på norra sidan.

I Resele hembygdsförenings samlingar finns en av plåtslagarmästare Fribergs tillverkade plåtkontar som Per Konrad nästan alltid bar med sig.



Källor:
Husförhörslängder
Födelseboken
Småprotokoll
Bouppteckningar
Betyg
Köpehandlingar
Bilder från privatpersoner och hembygdsföreningens samlingar
Intervjuer

Text: Harriet Boman Resele

lördag 13 april 2013

En bild från Junsele ca 1915

En fin ögonblicksbild från Junsele 1915. Tack Ingbritt Hedin som skickat mig bilden!

söndag 7 april 2013

Tack Dan Kjellin!


TACK Dan Kjellin för en underbar musikafton i Resele ikväll!

tisdag 2 april 2013

Moratorium vindkraft

Från hemsidan "Snurrigt" citerar jag följande inlägg.
Moratorium vindkraft.

http://www.tjust.com/vit/2012/moratorium.pdf


”Vindkraft är inte ett riksintresse. Det är däremot vackra landskap, god miljö och bra elenergi till låg kostnad. Det är lätt att nu fatta beslut som med vindkraft förstör våra landskap och vår miljö för människor, flora och fauna i generationer utan nytta. När det väl skett finns ingen återvändo.

Tillämpa försiktighetsprincipen. Ett temporärt nej till vindkraft kan när som helst omprövas och vi riskerar inte förstörda landskap och miljö till ingen nytta.”

Kungliga Vetenskapsakademiens Energiutskott yttrande om energi och vindkraft:

www.svd.se/opinion/brannpunkt/meningslos-satsning-pa-vindkraft_7075891.svd

• Minskas våra svenska koldioxidutsläpp med hjälp av vindkraft?

Nej. Vår vindkraft minskar inte Europas samlade utsläpp. Ökande satsningar på
transportsektorn skulle däremot ge effekter eftersom den inte ingår i EU-ETS.

• Lider vi brist på (egenproducerad) el i Sverige?

Nej. Energimyndighetens långtidsprognos visar att vi redan år 2020 har ett
kraftigt elöverskott trots bara 11 TWh vindkraft.

• Ökar den förnybara energin med mer vindkraft?

Ja. Enligt statistik 2010 bidrar vindkraften med 1 procent av totalt 47 procent förnybar
energi, Ökande tillskott av vindkraft, bioenergi, värmepumpsenergi och vattenkraft gör att
vi klarar EU-kravet på 50 procent förnybar energi med råge oavsett mängd vindkraft.

• Är vindkraften dyr?

Ja. Den överdimensionerade vindkraftsutbyggnaden skulle inte ske utan elcertifikatstödet.
Dessutom orsakar vindkraften stora kringkostnader i form av fler nätanslutningar,
elledningar och reglerkraft.

• Minskas våra svenska koldioxidutsläpp genom vindkraftsexport till utlandet?

Nej, eftersom minskningen tillgodoräknas det ”mottagande” landet.


Fotnot: ”Moratorium innebär ett fördröjande (undantag) av verkställighet till dess att ett krav har uppfyllts eller ett tillstånd har upphört.”