måndag 17 augusti 2009

Att köra bil i Tyskland..

... är ett riktigt äventyr, minsann! ;)

Det gäller att vara skärpt hela tiden och ha ögonen med - om inte, så hamnar man lätt utanför den fil eller väg som man hade tänkt köra. Hastigheterna är höga, vägskyltarna är små, väldigt små, och har man hamnat i fel fil på autobahn så är det "kört"! Att komma rätt igen kräver många mils extra körning om man inte har turen att hitta någon som vill lotsa rätt. Jag, som trodde att tyskarna var ett organiserat folk, men ett mera rörigt vägsystem kan jag inte tänka mig! I synnerhet om man inte håller sig till autobahn hela tiden...

Tack och lov är nordtyskarna ett mycket vänligt folk och alla vi stötte på ville gärna hjälpa till när vi hamnat fel. Jag förstår nu i efterhand att en GPS i bilen hade kunnat underlätta körningen och vägvalen. (Jag har beställt en GPS , men det är så dags nu! ;))

Men allt gick bra. När vi kom till Danmark kunde vi slappna av. Där var det bra skyltat och lugnare trafik. Det kändes riktigt vilsamt att susa fram på motorvägen i det danska landskapet!


Ett av de många vackra husen på barnhemmet i Eckenförde.


"Haus vier" finns fortfarande kvar - där jag bodde 1966..

Det blev många kära återseenden i Tyskland. Vi åkte bland annat till ett barnhem i Eckenförde där jag arbetade ett halvår när jag var mycket ung. Barnhemmet var numera även ett rehabiliteringshem för barn med särskilda problem. Jag hade dock svårt att känna igen barnhemmet, och även staden Eckenförde, eftersom det hade vuxit och blivit mycket större än när jag var där.

Jag fick glädjen att få träffa en av sönerna till barnhemmets grundare och dåvarande chef, Christian Schreiber. Sonen Christoph förestår numera barnhemmet och kunde berätta att hans far fortfarande levde men var sjuklig. Det kändes väldigt roligt att gå runt och återse barnhemmet där jag har så många fina minnen av barnen och alla goa människor som jag umgicks och arbetade med.

Min man ville återse en plats utanför Hamburg som han besökt ett flertal gånger för ett tjugotal år sedan. Tyvärr var det vackra huset, som Kenneth gästade, öde och tomt, men vi fick istället tillfälle att träffa ett par andra tyska vänner som vistats mycket i Omsjö.


På ett av våningsplanen stod dessa möbler. Fotot på byrån (inte min man som syns i spegeln ;) föreställer modeskaparen Carl Lagerfeld med en dedikation..



En gammal trådlös radio på rummet (tyvärr dålig skärpa på kortet)


I Lybeck bodde vi en natt på ett ovanligt och gammalt hotell. Huset var byggt på 1500-talet på rester av ett ännu äldre hus från 1200-talet. Ägaren till hotellet var också gammal - en f. d. historielärare. Han såg en ära i att bevara hotellet och huset som det "alltid" sett ut. Han berättade gärna om husets gamla historia. En historielektion om den gamla hansestaden Lybeck fick vi också på köpet! Trädgården bakom hotellet var helt igenvuxet och belamrat med gamla saker. Den gamle mannen var en riktig samlare. Rummet var dock modernt och jättefint.

Men en gammal trådlös radio på nattduksbordet kändes helt rätt!

PS. Att vi gick vilse i två timmar på natten innan vi hittade tillbaka till hotellet efter en sen middag (och sov över frukosten), kan vi inte skylla någon för...

Vi hade helt enkelt glömt kartan på hotellet! :)

5 kommentarer:

Kersti sa...

Vilken spännande resa. Skoj att återse platser där man varit som ung. Bilkörning utomlands kan var knepigare än man tror.

Anonym sa...

Häftig resa må jag säga. Och vilket mod :D

Det är roligt att läsa om hur ni tagit er fram och samtidigt få en glimt av historien bakom.

Det där att gå vill i en ny stad går fortare än man hinner blinka, det är då ett som är sant. En busskarta med noggranna gatunamn är ett måste på en ny plats. Man glor så mycket på allt man ser att man ganska snart tappar bort varifrån man kom. Tur ni hittade tillbaka till slut i alla fall. Annars hade vi ju inte fått se alla fina bilder här ;-)

Hej från Evy

smulan sa...

Kersti: Det var första gången jag körde i Tyskland, och ja, det var svårare än jag trodde ibland.. Men det blev en spännande resa! Vi har sett mycket och träffat många goa människor.

Evy: Det finns så mycket om resan att skriva om - men så svårt att välja! :)Så det får räcka med detta..
Och ja, en karta är ett MÅSTE när man är i en ny stad. Utan den är man LOST...;)

Karin sa...

Min man skulle så gärna vilja bila runt i Europa en månad men jag vill inte. Bilåkning är bland det värsta jag vet och tågluffa är man väl för gammal för.

Vi gick vilse i Istanbul en gång och irrade runt i ett par timmar för att hitta tillbaka till vårt hotell. Turkiska - ett obegripligt språk - hopplöst att fråga sig fram och fullt av försäljare. Det slutade med att vi fick ta en taxi.

smulan sa...

Karin: Ja, det blev en lång resa - nästan 450 mil. Men det blev en bra resa. Faktiskt. Problemet tycker jag är att söka och hitta relativt billiga rum efter vägen. Vi sov ibland i bilen och en gång hos goda vänner. I Sverige är det lättare. Vi hade tältet med och kunde ibland hyra campingstuga.


Kmmentar av Elisabet:

"Å, dessa underbara äventyr som man får vara med om när man bilar.

I en liten, liten stad eller by i Tyskland tog vi in på hotell. Morgonen därpå tänkte jag mig att ta en lång, stärkande promenad. Det gjorde jag också och GICK VILSE.

Inte för mitt liv kunde jag komma på hur jag hade gått och inte kom jag ihåg vad hotellet där vi hade tagit in, vad det hette.

Fullständig panik kände jag ., och till sist, efter någon timmes irrande, upptäckte jag vår bil, en röd Volvo.

Men hur i all världens dagar ..?

Jo, jag hade gått i cirkel .., och kände inte igen mig när jag kom från "fel håll"."

Elisabet: Jag råkade radera din kommentar! Förlåt...Lägger in den så här istället.

Ha, ha Elisabet. Känner igen -precis! Jag brukar alltid ha kartan med, men denna gång var jag säker på att maken hade stoppat ner den... Trodde jag. Tack och lov är Lybecks stadskärna liten (en liten ö) så med hjälp hittade vi rätt till sist.

Och det här att gå i cirkel när man är vilse känner jag igen! Märklig företeelse..